Ensamvarg

Jag har fått en del anmärkningar om att jag inte deltar i de sociala aktiviteterna på jobbet (läs lunch och fikaraster).
Jag har aldrig varit någon fika-människa.
Men den största anledning till att jag väljer att inte delta är att jag inte orkar höra på historier om deras jävla barn, eller vad det gör med sitt hus.
Tyvärr är det så att majoriteten av de anställda här är bra mycket äldre än mig och framförallt på en helt annan nivå i livet.
Vi har helt enkelt inte något gemensamt.
Är jag inte ute och lunchar med någon vän förtär jag min föda på mitt kontor i lugn och ro.
Något anti-socialt men fan så mycket bättre än alternativet.

Karaktär

Länge sedan jag satt på ett bibiliotek för att studera. Eller var på ett bibliotek överhuvudtaget.
Lite som jag på förhand anade visade det sig vara en guldgruva.
Dit kommer jag fortsätta gå för studiero.
En tanke som slog mig dock: Många studentskor är mycket söta, men varör måste de klä sig så jävla tanigt?
De ser ju ut som trasdockor.
Och dessa jävla tygkassar.
Det där får de fan jobba på.
 
Annars så har jag verkligen fått rätsida på min träning igen. 3 av 4 dagar sedan jag kom till insikten.
T.o.m igår trots en något svårsmält bakfylla.
 
Hade planerat en lugn helg med studerande och träning.
Det gick bra fram tills ca 22:00 lördagkväll.
Stod som bäst och lagade en middag och drack rödvin.
En vän ringer preics på tidpunkten då jag uppnått en liten härlig värmande känsla av rödvinet.
Middagen är snart klar, musiken strömmar ur högtalarna och vinet värmer gott.
Precis då ringer han och det tog inte många minuter innan jag ätit upp middagen och satt i en taxi på väg mot förefest i den snöfyllda vinteraftonen.
 
Hamnde tids nog på ett ställe där jag normalt inte brukar gå.
Nära på att jag inte blev insläppt, förmodligen pga att jag, vad ska man säga, sticker ut lite jämfört med klientelet som vanligtvis härbärgar på detta etablissemang.
Eller så var det pga min hyfsat höga alkholnivå i blodet.
Hur som helst var det en otillfredställande upplevelse som bara lämnade plåga och smärta morgonen efter.
 
Jag satt i fosterställning i duschen en god tid inanan jag slutligen kunde förmå mig att släpa mig ut och ge mig iväg mot biblioteket igen.
Karaktär.

Frustration

Min miss i Kungsleden står sig dyrt.
Inte nog med den gick ner 10% igår.
För stunden har den idag gjort ett fall på ytterligare 9%.
Illa.
Som ett extra hån sitter den där bleka post-it lappen kvar på skärmen.
"Kungsleden" står det med stor brokig handstil..
Vilket hån.
 
Dessutom har jag förtillfället inga korta positioner som kan vikta mot mina långa som går åt helvete idag.
Bara till att bita i det sura äpplet.
Kanske finns det något intressant på den amerikanska marknanden.
Dagens ord: Frustration

Handlingskraft

Gick hem i rimlig tid igår. Tog hand om ett par ärenden på stan och sen vidare till gymmet.
En härlig återkomst.
Ett ganska så lugnt pass eftersom det var ett tag sedan.
Men dock.
När larmet ringde imorse, samma larm som jag ställt om varje dag denna vecka, stängde jag bara av det, sträckte på mig ett par minuter och sen upp som ett skott.
Skönt att känna att man inte är helt förlorad.
Istället för att bara göra mig iordning och ta mig till jobbet gjorde jag en rejäl frukost på spisen i god brittisk stil.
En bra start på dagen helt enkelt.
 
I eftermiddag går jag hem tidigt, har en squashmatch.
En stilla protest som gynnar mig själv.
 
I mars ska jag på besök till ett bolag inom koncernen som jag verkligen vill jobba på.
Dessutom placerat i ett land som känns mycket attraktivt.
 
Make.it.happen.

Skott i blindo

Förutom att bristen på fysiska aktiviteter har gjort mig okoncentrerad och omotiverad har jag kommit på en annan orsak.
Just nu har jag ingen att bolla mina ideér med.
Alla som jag normalt jobbar med är på semester eller på annat vis frånvarande.
Jag fungerar inte optimalt när jag sitter tyst i ett hörn och stirrar på en skärm.
Att maila löser en del. Telekommunikation löser mer.
Men optimalt är fysisk social interaktion.
 
Då kan jag sparka bollen på planket hårt som fan.
Bollen studsar tillbaka och jag ta ny sats för att med bättre känsla och precision trycka ditt den i högra krysset.
 
 
Nu känns det mer som att jag skjuter, missar planket helt.
Och inte finns det någon boll-kalle som hämtar bollen till mig.
Istället får jag gå hela vägen bakom planket.
Leta runt i buskarna i en evighet innan jag hittar bollen.
Lunka tillbaka och lägga upp bollen igen för ännu ett meningslöst skott i blindo.

Varför?

Hur mycket jag än försöker dra mig till minnes kan jag inte minnas varför jag inte blankade kungsleden igår.
Det satt ju till och med en "post it" på skärmen om det.
8% har den tappat sedan ígår.
Fan också.

Shape up

Jag tittar på bilder från senaste resan och ser att jag tappat en betydande mängd massa.
Jag har de senaste månaderna inte kunnat träna fullt ut pga en skada.
Men den är så gott som läkt nu även om jag inte kan gå på för fullt.
 
Dessa två första månader av året har jag dessutom rest en hel del och därmed inte varit hemma för träning.
När jag väl är hemma jobbar jag till sent på kvällen för att gå hem och sätta mig ett par timmar med studierna.
 
Nej, det är dags för förändring.
Innan jag reste iväg gick det iallafall upp ett ljus om att det i nuläget inte är värt att jobba massa övertid för min del.
Jag får inte mer betalt för det och det är sällan någon uppmärksammar hur mycket tid jag lägger här.
Jag försökte få lite uppmärksamhet på detta men det blev ganska så ignorerat.
Därmed kommer jag köra vanliga kontorstimmar nu. Sitta kvar och studera efffektivt på kontoret när det behövs.
Sen hem för fysiska aktiviteter. Jag saknar gymmet oerhört.
Måste även börja äta bättre. Och mer.
 
Den här veckan har jag varit otroligt trött på morgonen. Ställt om klockan varje morgon.
Förmodligen beror det på att jag för tillfället känner mig omotiverad här på jobbet.
Just nu händer det inte så mycket här. Många är på semester.
Kanske att jag känner mig i behov av ett miljöombyte?
 
Kanske är det så att min kropp påverkats mycket av bristen på fysisk träning.
Det är iallafall något som jag tänker börja åtgärda i helgen.

Mersmak

Förra veckans lilla skidtur gav mig rejäl mersmak.
Jag tänker Österrike i slutet av mars, början av april.
Är det försent i april? Vill nästan minnas att jag åkte där vid den tidpunkten för ett antal år sedan.
 
Börjar så sakta kom in i jobbet igen efter en välbehövlig semester.
Gårdagen var inte den mest produktiva.
Inte idag heller men det tar sig.
 
Jag saknar verkligen känslan vid dagens första åk.
Att koppla av i bastun på kvällen med en drink i sann grabbig homoerotisk anda.
Eller varför inte ett fylleåk med pulka mitt i natten?
 
Nackdelen med semester är att man inser hur tråkigt livet är i vanliga fall.
Fast å andra sidan hade man förmodligen tröttnat på konstant semester också.
Eller inte..

Oundviklig

Man tar i hand. En kram.
Man skiljs åt där på flygplatsen.
En del ska vidare med andra flyg, andra möter upp sina älskade.
Enda sällskapet är ditt bagage med smutsiga skidkläder.
Man pluggar i iPoden och vandrar mot tåget.
Den sista biten går man genom en mörk och kall stad.
Fortfarande släpandes på väskan med smutskläder.

De enda man möter i den mörka vinterkvällen är hundar med deras ägare, hundarna misstar på avstånd min väska för en jämlike.
Kommer runt hörnet till kvarteret där jag bor.
Möter en skugga med en väska, en person som jag ville träffa senare under kvällen.
Hon smiter från mig tydligen.
Varför kontaktar hon mig om hon inte vill träffas, funderar jag.
Det är mörkt, jag är inte säker på att det är hon, men det är troligt.
Jag går med böjt huvud, skruvar upp volymen och ignorerar henne medan vi passerar varandra.
Ett tio-tal meter bort vänder hon sig, ropar efter mig.
Jag ignorerar henne och fortsätter genom mörkret.
Slår in koden till porten, fortsätter genom innergården och upp för spiraltrappan mot lägenheten.

Låser upp dörren, stegar in i den mörka och tysta lägenheten.
Klär av ytterkläderna, snörar av skorna.
Slår mig ner vid köksbordet vid laptopen.
Sitter i ett apatiskt tillstånd och försöker förstå tystnaden.
Förutom surret från kylskåpet är det helt tyst i omgivningen.
Tystnaden skrämmer mig.
En stor känsla av ensamhet landar i mitt knä.

Precis när ensamheten ska hugga tag i mig och dunka mitt huvud mot köksbordet slår det mig:
Jag har precis haft fem dagar med grym åkning och härliga vänner.
Ensam är det minsta jag har varit.

Så tar jag den där ensamheten, brottar ner den på golvet och stampar på fanskapet.
Pluggar åter igen i iPoden, på med jackan, snörar på skorna och berger mig på promenad genom stan i mörket.
Överallt är det så tyst.
Efter dessa dagar skrämmer tystnaden mig. Den känns obehaglig.
Ensamheten blir mycket påtaglig återigen.

Nu är det dags att plocka upp tråden igen och styra upp vardagen.

Winter Chill(s)

Nej, ett par åk i nyfallen puder hade gjort sig nu.
Ja, men varför inte?
Då säger vi så då.
Ta hand om farmen så länge.

Ett bevittnande

Vid en spontan utgång i fredagskväll såg jag en märklig sak.
Jag sitter med 2 vänner och småpratar lite i en soffa, ögonen går samtidigt över loungen.
Framför oss står det en kille som troligtvis har ägnat ett antal timmar tidigare under dagen framför spegeln.
Valt ut de rätta kläderna, experimenterat fram och tillbaka.
Det är mycket lila, det är mycket rosa.
Frisyren, i god Big brother style, har han säkerligen jobbat på ett bra tag för att varje hårstrå ska stå perfekt. I exakt rätt vinkel. Vax, gelé och slutligen hårspray. I mängder.
Han tittar sig efter många timmar i spegeln och ler nöjt åt sin egenuppfattade perfektion. Kanske pekar han så där lite häftigt mot sig själv i spegeln.
Ikväll är kvällen tänker han. Inget kan gå fel.

Här står han alltså framför oss. Tittar sig omkring, som om han letar efter något eller någon. Och så plötsligt händer det!
Mingelfotografen kommer!
Han stoppar fotografen som är på väg förbi honom. Jag hör inte det, men han ber honom troligtvis snällt och upprymt om att få föreviga sig på bild denna afton.
Fotografen ser tveksam ut men ger ett ok.
Killen står där på golvet, tar en kraftfull posé, sluter sina händer om sig, nästan som att han kramar sig själv.Han har övat in denna posé framför spegeln där hemma otaliga gånger.
Fotografen knäpper av 2-3 bilder.
Det här är verkligen kvällens hjödpunkt för denna kille.
Han ser nöjd ut när han får se resultatet.
De skiljs åt.
Gissningvis gick killen hem efter det här och onanerade till sin egen spegelbild och den lyckade kvällen.

Jag ville sparka ner honom för trappan när jag bevittnade denna sekvens...

Livstid

En mycket hård och fartfylld vecka går mot sitt slut.
Har en hel del att slutföra innan jag åker på semester nästa vecka.
Antar att jag får lägga lite övertid på övertiden för få ihop det.
 
Imorse fick jag någon sorts kramp i övre delen av magmusklerna när jag sotd lutad är vasken i badrummet.
Var tvungen att i en något krum ställning släpa mig tillbaka till sängen.
I 1½ timme smärtade det vid minsta lilla rörelse.
Efter det försvann det. Borta med vinden.
Snabbt upp, slängde i mig en proteindryck i bara farten och begav mig till kontoret ett antal timmar senare än planerat.
Verkligen perfekt när jag har så mycket på agendan.
Men hälsan går först antar jag.
 
Jag letar fortfarande efter den där utmaingen, den där kicken som jag saknar rent generellt.
Jag måste ha något nu. Måste göra något som jag inte borde.
Kanske finner jag det denna helg?
 
Det märks att jag är uttråkad på vissa plan då jag skenade loss på en vän igår efter att han ställt in vår squashmatch.
Men å andra sidan var det en riktigt usel anledning.
Han är tyvärr en sådan person som hela tiden ger "halvlöften". "Kommer nog senare", "Kan se senare".
Detta säger han då för att han inte klarar av att ge raka besked, även om han vet utgången av sina svar på förhand.
Jävligt ryggradslöst kan jag tycka. Dessutom upptar det min tid i onödan och förstör mina planer när han levererar sina "halvsvar".
 
Annars så har jag upptäckt att det numera finns en delning mellan några bekanta. Två av dessa har på senare tid evisats med att släppa med sina respektive på varje lite tillställning som ska äga rum. De vet om att vi inte alltid vill ha dem med då vi ska avhandla vissa saker som bör stanna inom vår slutna krets.
Detta vågar de då inte respektera eftersom de inte kan säga nej till sina flickvänner.
De försöker få med dem på alla hörn, vi säger nej.
Flickvännerna blir sura, killarna blir sura för att deras flickvänner blivit sura och vi andra får skiten för att vi beteer oss exkluderande.
Ryggradslösheten visar sig återigen då dessa pojkvänner inte har förmågan att säga till sina flickvänner att sluta vara som plåster.
För egen del bekommer detta inte mig, utan jag betraktar hela skådespelet vid sidan om och smånjuter av detta kaos.
Att de aldrig lär sig.
Skrämmande.

Frid

Vila inte i frid, spring i frid istället.

Dagens, veckans, årets?

Den här texten gjorde mig rörd till tårar. Mycket vackert.
Så målande, så tragisk, så sjuk.
Men ack så sant.

Falling?

En mycket märklig utgång i lördags.
Spårade, skenade, slirade? Nej...inte det minsta.
 
Det var en helt händelselös utgång.
Jag är chockad.
 
Inte en minneslucka i närheten.
Ingen dekandens överhuvudtaget.
Inga upptåg.
Ingen bakfylla.
Ingenting helt enkelt.
 
Det är minst sagt oroväckande.
 
Nästa vecka åker jag skidor.
Det lovar gott.
Hur kan det inte spåra, skena eller slira?