Det blir påtagligt

Jag sitter i min soffa med en vodka/tonic i handen.
Jag känner en tomhet.
En ensamhet.
En bekräftelse.
Jag har precis kommit hem från en middag  med J, min gamla granne som är nere på besök igen.
 
Jag ringer på hos henne, väntar medan hon gör sig i ordning för att gå ut på stan.
Jag ser mig omkring i lägenheten lite förstrött.
Där på bordet ligger det en karta med p-piller.
Jag behöver inte titta närmre för att se det.
Det lovar gott.
Speciellt eftersom hon är den enda som har stoppat mig för att fullborda sammanlänkningen mellan man och kvinna.
Det är det som har gjort att jag trånat efter henne i hennes frånfälle.
 
Hon är söt, riktigt söt.
Välklädd.
Hyperintelligent.
Hon är för snäll för mitt tycke. För mycket lantflicka.
Men det gör mig inget. Inte ikväll.
 
Vi går ut på en opretantiös middag.
Vi pratar och har trevligt.
Ibland ler hon mot mig.
Det är vackert.
 
Vi avslutar middagen hyfsat snabbt på två timmar.
Promenerar mot hemmet, skojandes.
Vid dörren har jag redan på vägen upp kännt att jag inte kommer bjudas in.
Jag kramar henne lite förstrött, tackar för mig.
Jag orkar inte kämpa för henne.
För att få lägra henne.
 
Jag sitter här med min vodka/tonic nu och känner den där ensamheten som jag kommer känna hela livet.
Det är min dom, ensamheten.
Oavsett om jag omgärdar mig med dussintals människor känner jag mig ensam.
Det gör mig inget.
Men ibland...ibland vill, nej, måste, även jag känna närhet.
Bara för en kort stund. En dos.
Närhet.
En dos.
Det är allt jag behöver.