Otillräckligt

Dekadent. Till viss del. Så skulle jag vilja beskriva resan.
Vi skippade de där vanliga "nöjet" med att ligga på stranden och steka hela dagarna.
Staden var över förväntan. Inte allt för många turister och inte heller hade invånarna av gjort några större försök att turistanpassa det heller.
 
Nätterna var fyllda av liv och rörelse. Av drinkar. Av dekadens.
Mina vänner fick dock kalla fötter ett par gånger och förstörde en del av mina nöjen.
De stunderna övervägde jag klart att be dem fara åt helvete.
Det går tydligen bra att prata men när det väl kommer till kritan får man kalla fötter.
Löjligt.
Vi ligger inte på samma nivå märker jag.
Vad hade jag inte gett för en enda vän med samma förhållning till livet som jag.
Att slippa behöva påtala att det inte är ok att bete sig så.
Slippa känslan av att känna sig tillbakahållen pga olika värderingar.
 
Det blir allt som oftast fel med dem.
De vet hur jag vill ha det och de försöker många gånger anpassa sig eftersom de på något vis strävar efter samma sak.
Men då de misslyckas och jag påtalar det får jag bara bitska svar om att de inte bryr sig.
Knappast mitt fel att de inte kan föra sig med lite jävla stil.
 
Det känns sådär att gå ut på en fin restaurang med någon som är närmre 30 och se personen beställa in spaghetti bolognese med en cola till...
Är det bara jag som tycker att det är barnmat?
Vid sådana tillfällen får jag sådan lust att be personen i fråga att dra åt helvete, resa mig och gå därifrån.
 
Men sedan gottgörs det på andra vis. Jag får ändå ut mycket av personerna på andra plan. På andra inte.
Jag måste verkligen utvärdera om jag kan fortsätta att ha det så här.
Just nu känns det otillräckligt.
Ett "far åt helvete" känns onekligen på sin plats.
 
Annars var det en givande semester.
Personligen.