A trip down memory lane

Jag minns en kväll på senhösten förra året. Jag var ute på middag med min granne.
Vi satt där på restaurangen och hade avslutat vår måltid och höll som bäst på att avsluta vinflaskan.
Tallrikarna hade dukats av och endast våra vinglas och ett ljus stod kvar på det lilla fyrkantiga bordet med den vita duken.
Vi sitter och pratar om något. Jag har placerat händer på bordet efter att precis ha satt ner vinglaset.
Plötsligt ser hon mig djupt i ögonen, sträcker fram sina händer och fattar tag i mina.
Hon håller dem ömt och sitter där och stirrar på mig med en djup och nästan kärleksfull blick.
 
Jag undrar i mitt huvud vad det är som händer. Varför gör hon så?
Hon bara sitter där, håller mina händer och tittar på mig. Med den där blicken.
Jag ser på henne. Ser ner på händerna som håller i mina. Och upp igen.
Jag minns inte hur det slutade.
 
Vi hade en bra deal som det var.
Träffades på middagar, pratade, underhöll varandra, lekte med varandra. Ett utbyte av en stunds närhet.
 
Jag vet inte varför jag kom till att tänka på det.
Jag bara mindes den där känslan när hon gav mig den där kärleksfulla blicken.
Och jag satt där, såg tillbaka på henne och kände..ingenting.