Självhat

Åter på kontoret efter ytterligare en helg som spårade alldeles för hårt.
Känner mig som en trasdocka, något man kan släpa runt genom korridorerna.
Utgången i lördags skenade snabbt iväg och slutet är dimmigt.
Kom hem kl 6 och vaknar kl 10 med en milkshake i handen.
Fortfarande i obalans gör jag ett tappert försök att fräscha till mig.
Ger mig av för att möte upp ett gäng vänner på brunch.
Ett gott försök.
 
Utgången präglades annars av viss ångest.
Ett av ställena som vi skulle besöka hade en enorm kö.
Här drabbas jag då av en inre konfilkt.
Det finns inte en chans att jag står i någon kö. Jag klarar det helt enkelt inte.
Dock visar det sig att jag känner nattklubbschefen som kvällen till ära står i dörren.
Denna person och jag har ett något komplicerat förhållande pga vissa händelser  i det förflutna.
Vi kommer överens, vi kan prata, men det hela är alltid mycket mycket spänt mellan oss.
Antal gånger som jag drabbats av en känsla att vilja slå honom med omsorg är otaliga.
Nu måste jag alltså göra valet att ropa över honom så att han kan släppa in oss eller välja att lägga ner kvällen eller gå till något annat skitställe.

Jag står en stund och hoppas att han ska se mig och komma och självmant släppa in mig och vännerna. Men det kommer inte hända. Han ser mig självklart. Men han låter mig lida, han vill att jag kallar på honom.
Till sist säger vännerna att de inte vill vänta längre och då tar jag beslutet att sänka mig själv. Jag ropar över honom och han kommer direkt och släpper in oss före kön.
Det tar emot så otroligt att behöva sänka mig till en sådan nivå. Att ge dessa dörrens maktmän vatten på sin kvarn.
De som i vanliga livet inte har något att komma med härskar på natten över sin borg.
Jag avskyr att behöva ge honom det.
Hade det inte varit för mina vänner som var otåliga hade jag vänt om och hellre gått hem.
Jag äcklas lite över mig själv när jag tänker på det.