Det förflutna

För ett tag sedan fick jag en inbjudan med posten. Det var en inbjudan till återförening av högstadieklassen.
Avskyn jag kände när jag såg denna inbjudan var obeskrivlig.
Inte ens om helvetet frös över och grisar samtidigt började flyga skulle jag kunna förmå mig att acceptera inbjudan.
 
Idag har jag ingen regelbunden kontakt med någon från den tiden.
Från hela min uppväxt finns det i princip bara en person kvar som jag har regelbunden kontakt med.
Hur mycket jag än har gått igenom tillsammans med alla jag växt upp med kan jag inte förmå mig att känna att jag skulle ha något gemensamt med de andra idag.
När jag tänker tillbaka på den tiden är det inte konstigt att jag kände mig malplacerad, att jag aldrig kände mig tillfreds och inte kunde hitta min plats.
Särskilt inte om man jämför mig med dem idag.
 
För någon dag sedan fick jag ett sms från en av de där vännerna från förr. Hon hoppades att alla skulle acceptera inbjudan och att vi som umgicks förr kunde mötas upp för en förfest innan själva tillställningen.
Uppstötningarna gjorde sig plågsamt påminda när jag läste det.
Det är något fascinerande över att man kan klamra sig fast vid det förflutna.
Att man kan vara så desperat att förlora ungdomen att man måste hänga fast vid den till varje pris.
Tragiskt är ett ord.
Retarderat är ett annat.