Oundviklig

Man tar i hand. En kram.
Man skiljs åt där på flygplatsen.
En del ska vidare med andra flyg, andra möter upp sina älskade.
Enda sällskapet är ditt bagage med smutsiga skidkläder.
Man pluggar i iPoden och vandrar mot tåget.
Den sista biten går man genom en mörk och kall stad.
Fortfarande släpandes på väskan med smutskläder.

De enda man möter i den mörka vinterkvällen är hundar med deras ägare, hundarna misstar på avstånd min väska för en jämlike.
Kommer runt hörnet till kvarteret där jag bor.
Möter en skugga med en väska, en person som jag ville träffa senare under kvällen.
Hon smiter från mig tydligen.
Varför kontaktar hon mig om hon inte vill träffas, funderar jag.
Det är mörkt, jag är inte säker på att det är hon, men det är troligt.
Jag går med böjt huvud, skruvar upp volymen och ignorerar henne medan vi passerar varandra.
Ett tio-tal meter bort vänder hon sig, ropar efter mig.
Jag ignorerar henne och fortsätter genom mörkret.
Slår in koden till porten, fortsätter genom innergården och upp för spiraltrappan mot lägenheten.

Låser upp dörren, stegar in i den mörka och tysta lägenheten.
Klär av ytterkläderna, snörar av skorna.
Slår mig ner vid köksbordet vid laptopen.
Sitter i ett apatiskt tillstånd och försöker förstå tystnaden.
Förutom surret från kylskåpet är det helt tyst i omgivningen.
Tystnaden skrämmer mig.
En stor känsla av ensamhet landar i mitt knä.

Precis när ensamheten ska hugga tag i mig och dunka mitt huvud mot köksbordet slår det mig:
Jag har precis haft fem dagar med grym åkning och härliga vänner.
Ensam är det minsta jag har varit.

Så tar jag den där ensamheten, brottar ner den på golvet och stampar på fanskapet.
Pluggar åter igen i iPoden, på med jackan, snörar på skorna och berger mig på promenad genom stan i mörket.
Överallt är det så tyst.
Efter dessa dagar skrämmer tystnaden mig. Den känns obehaglig.
Ensamheten blir mycket påtaglig återigen.

Nu är det dags att plocka upp tråden igen och styra upp vardagen.