366

Så var då detta nådens år 2008 över. Det känns verkligen inte som att 366 dagar har passerat. Snarare 1825 (+ en och annan skottårsdag).
Jag kom in på året som en annan människa. I en situation som idag känns så otänkbar och ofattbar att jag har problem med att förstå att det verkligen var mitt liv.
Jag tänker inte måla upp bilden igen. Det har jag redan gjort så många gånger att jag börjar tröttna på mig själv.

Jag hade i slutet av 2007 sagt upp mig från mitt jobb för ett nytt spännande jobb i Danmark, där jag startade i början på detta nådens år 2008.
Det var verkligen ett drömjobb. Något som jag såg fram emot med stor spänning.
Inom en annan bransch än där jag är idag.
Ett kort tag efter jag börjat visade sig att företaget hade gigantiska problem.
Ett tag efter denna upptäckt varslades alla (kändes ungefär som att man jobbade på volvo).

Veckan innan tog mitt förhållande med A. slut och jag flydde snabbt genom dörren med mina väskor.
Ut från vårt gemensamma liv som vi under en intensiv period hade byggt upp.

Dessa två enorma slag sänkte mig totalt under en peroid. Både psykiskt och fysiskt.
Jag landade hos min äldsta och bästa vän. I lägenheten som jag lämnat knappt ett år tidigare.
Han tog utan att tveka in mig under hans tak. Han ville inte ens höra en förklaring. Bara kom.
Det är vänskap. Vi har haft våra motsättningar genom åren men när det verkligen gäller finns det bara en som jag vänder mig till.

På något vis var det som hände med jobbet en välsignelse. Det gjorde att jag kunde fokusera på att staka ut framtiden istället för att sänka mig totalt i tankarna på A. Men någonstanns visste jag att förr eller senare kommer jag behöva bearbeta henne, oss.

En dag beslutade jag mig helt enkelt för att inte må dåligt längre.
Jag målade upp många planer för framtiden, olika riktningar, scenarion.
På något vis utvecklade den massiva kollapsen av mitt liv till en startpunkt. En möjlighet till att avliva mitt gamla jag.

Börja om, forma mig så som jag ville ha mig själv.
Jag hittade även nya sysselsättningar för min fritid, även det ett sätt att behålla fokus på det som var viktigast för stunden.

Jag tror att det var någonstanns i maj som det först gick upp för mig att det aldrig skulle bli A. och jag igen.
Den definitiva brtyningen. Fram tills dess hade vi sporadisk telefonkontakt.
Jag hade varken sett henne på avstånd än mindre träffat henne sedan den dagen jag lämnade vår lägenhet. Än mindre min hund.
Jag hoppades innerligt på att den dagen skulle komma då vi återförenades.
Men så kom istället det där definitiva slutet, hon hade gått vidare och vi beslutade oss för att inte ha mer kontakt. Jag var mycket motvillig, men tänkte på saken ett kort tag och kom fram till att det var bäst för min egen skull. Radera henne totalt.

Än idag har jag inte sett henne eller hört något från henne. Det känns bra samtidigt som jag någonstans vill visa henne vad jag åstadkommit.
Men nej, det var det bästa beslut som kunde tas. En definitiv brytning.

Snart kom sommaren, då hade jag bestämt mig för vad som skulle ske till hösten, nästan.
Det fanns en sak som skulle kunna ändra allt.
I väntan på detta blev det en sommare fylld av dekadens. Jag reste kors och tvärs. Land och rike runt.
Nya kontakter, nya vänner.
Good times.

Så en dag den där sommaren förändrades mina framtidsplaner igen. Det där samtalet. Efter 5 intervjuer, 3 tester m.m kom beskedet.
"Vi vill ha dig!"
I ren och skär lycka slutade/sparkades (gemensamt beslut) jag från mitt sommarvikariet på ett företag i Danmark (gick mest ut på att jag gjorde allt för att undvika jobba och surfade runt hela dagarna) en månad tidigare än planerat.
Augusti blev istället en månad av absolut dekadens och helt vigd åt mina fritidsintressen.

Sensommaren nalkades. Det var dags. Nu började allvaret. Sällan har jag varit så pigg och uppåt som den dagen då klockan ringde i september.
Jag gjorde omelett, drack jouice. Duschade och klädde mig i kostym och nystruken skjorta. Snörade på ett par nypolerade Tods.
Steg in i denna nya värld av möjligheter.

Denna värld är underbart. Så mycket möjligheter. Jag är inte placerad här för att sitta tyst och snäll i något hörn och producera. Jag är här för att ta för mig, för att lära mig, för växa, klättra, stiga. Det känns unikt.

Det känns verkligen intressant att stiga in i denna bransch under dessa omständigheter. Det som har hänt i år är unikt. Det finns så mycket lärdom att ta av detta. Jag får se situationer som man bara för ett år sedan inte trodde var möjliga. Kris. Kaos. Hantering. Möjligheter.

Året har sannerligen kantats av både ned och uppgångar. Även i personligt goda tider kommer en och annan nedgång.
Det är sådant som stärker. Hade allt bara flutit på hade det förmodligen framkallat olidlig tristess.
Utan utmaningar och hinder växer man inte.

Genom året har jag även kapat kontakten med många menlösa individer. Det känns utmärkt att ha gjort det.
På samma vis har jag fått kontakt med många, många nya trevliga, intressanta, intelligenta, givande och fascinerande personer.
Det är även kontakten med sådana personer som gör att jag växer som människa.
Ett utbyte av erfarenheter, att bolla en tanke eller diskutera åsikter.
Sådant bör man ta till vara på.

De två senaste åren har jag vuxit ungefär 5 år för varje år. På olika vis. Men dock.

Hur ska detta året sluta?

Fan vet jag, vem är så jävla dum att han skulle vilja veta det?

Live now, tomorrow you might be dead.