I skogen hör ingen dig skrika

I helgen bestämde jag mig för att vara kulturell.
Eftersom ingen ville/kunde slå följe placerade jag mig själv på ett tåg till Danmark.
Hamnade någonstans i djupaste Danmark (hur djupt det nu kan bli...), på ett konstmuseum.
Grymt härliga lokaler som gav intrycket av en labyrint. Verkligen helt omöjligt att veta vart man var eller skulle.
Lite skönt dock att bara gå runt där och fastna i konstverken utan att riktigt veta vart man var.
Istället för att slussas runt en led som ett jävla boskap med resten av pöbeln.
 
Utställningen var väldigt intressant. Typ en jävla röra av färg och form som lämnade det mesta till fantasin.
En känsla, ett skådespel, en händelse. Tolkandet var fritt. Som sig bör.
Jag är inte direkt den abstrakta typen i mitt tänkande utan tenderar att tänka mer konkret.
Därför är det inte helt lätt att ta in alla intrycken från ett konstverk.
Men det är klart intressant att göra ett försök.
 
Det hade varit intressant att låta en psykolog höra mina tolkningar av verken.
När jag lyssnade på vad folk runt omkring mig tyckte så tenderade jag att tänka i helt andra banor.
Låter det vara osagt vad och hur...
 
Skulle jag själv ge mig på en tolkning av mina tolkningar så att säga blir det något i stil med:
En aggressiv, narcissistisk och jävligt frustrerad tolkning. Med massiva sexuella undertoner.
Något sådant. Gott så.