Ett lugn

Jag gick för att återlämna ett par filmer ikväll...
När jag kom ut ur butiken började jag gå, inte hemåt, inte mot ett mål.
Bara gick, genom den frusna och klara vinterkvällen.

Efter ett tag hamnade jag i mina gamla trakter. Där jag för något år sedan huserade med en gammal god vän.
Vi delade en stor lägenhet mitt i centrala stan.
Det var en tid då det bara fanns ett mål i sikte: nästa fest.
Vi hade tillställning efter tillställning i vår stora lägenhet. Fylla på fylla.
När i veckan spelade mindre roll.
Vi byggde upp ett massivt nätverk av fest-folk.
Våra fester var ökända.

Jag stod där i mörket ikväll och tittade mot lägenheten. Mindes. Nostalgi.
En tid fylld av både bra och dåliga minnen. Som med allt annat.
För min del tog den tiden slut ett tag efter jag träffade A.
Min vän fortsatte ett tag till men storhetstiden dog när jag försvann från scenen.

Jag minns att jag pratade med min gamle vän för ett par veckor sedan om denna tid.
Vi slog fast att vi var glada över att ha gjort det men att vi aldrig skulle vilja återvända.
Det kommer vi aldrig göra heller. Den tiden är sedan länge svunnen.

Jag gick vidare i de gamla kvarteren. Genom de trånga gränderna med de gamla, fina och små radhusen.
Gick in om vår gamla kvartersbutiken och köpte mitt favoritteé. Vad jag vet går det bara att köpa där.

Fortsatte promenaden genom den mörka, kalla kvällen. Hamnade vid en park. Där brukade jag gå för att rensa tankarna förr.
Jag gick rundan genom parken. Hamnde vid ställen som var fyllda av minnen.
Minnen dels av den gamla tiden. Minnen av A.

På något vis var det skönt att gå den rundan ikväll. Att minnas tillbaka. Både på de dåliga och bra minnena.
Nu sitter jag här ensam i min stora lägenhet. Med mitt teé.
Av någon outgrundlig anledning känner jag bara...bara ett lugn.
Inte saknad, inte ensamhet, inte vrede, bara ett lugn.
Det räcker så...