Balanserat

Jag har många bekanta men väldigt få riktiga vänner. Jag är helt enkelt inte bekväm med att släppa in vem som helst i min närmsta sfär.
Jag har en vän som är en av mina närmsta. Vi lärde känna varandra under studietiden.
Det som är fascinerande med oss är att vi varandras raka motsatser men ändå har hittat ett välbalanserat förhållande till varandra.
Han är vad man kallar en helyllekille. Han är den som tjejerna beskriver som snäll och söt. The good guy.
Vad jag kallas eller beskrivs som vill jag inte spekulera i, men adjektiven ovan kan vi stryka från listan.
Det är inte så att jag är elak (för det mesta) men jag är väldigt selektiv vem jag är snäll mot.
Resten är jag inte direkt elak mot, jag bryr mig helt enkelt inte om dem.
 
Nåja, söt har jag i och för sig hört ett par gånger. Vill en kille verkligen beskrivas som söt?
Får mig att tänka på en hundvalp. Söt.
Jag är söt. Jag är en hundvalp.
 
Det intressanta är att vi kan agera på samma vis i en given situation.
Men av olika anledningar.
Utan att gå in på närmre detaljer kan man väl säga att han agerar på sitt vis för att han är så lugn och sansad. Han har verkligen lång stubin.
I samma situation reagerar jag på nästan samma vis, men pga att jag helt enkelt inte bryr mig om andra som inte betyder något för mig. Kan sansar mig alltså och håller det inom mig för att slippa interagera med människan som är föremål för min irritation. För det mesta.
 
Jag avskyr köer. Jag undviker dem till varje pris. Ska jag på ett uteställe ska jag stå på listan bara för att jag inte klarar av att stå i kö.
Skulle jag stå i en kö hade jag varit apatisk. Jag klarar det inte.
Folk trycker på från alla håll, och man måste säga till folk att ta det lugnt bla bla.
Jag avskyr det för då måste jag interagera med människor som i mina ögon är helt värdelösa och som jag inte vil ha något att göra med.
Bara det att de finns in min närhet får mig att vilja spy på dem.
Folk trängs, man måste säga till dem eller mer i vissa fall.
Jag vill inte stå och trängas med någon jävla onoff stekare som står redo att bränna årets provsion för att imponera på någon gold digger som kommer lämna honom för ett nytt glas champange fortare än Linda Rosing kan kontakta Aftonblaskan.
Därför drar jag mig för köer.
Men ibland hamnar en där. Och känner en att det blir för mycket kan en alltid släpa med sig objektet för irritationen i smyg bakom ett hörn och låta honom smaka på tegelvägg.
 
Eller så går man för att återlämna ett par filmer och skiter i hela gjrejen...