Fjärde dagen i rad som det förbannade helvetet sitter och förpestar min tillvaro...
Häromdagen blev jag dock av med henne framåt eftermiddagen.
Nu har jag dock börjat ge igen med samma medel.
Jag låter värre än en 80 åring med krupp (fick googla, drabbar småbarn).
Fejkat givetvis, men budskapet går fram ser det ut som.
Det som fattas nu är att jag lägger till lite rörelser till skådespelet.
Kanske faller ner på rygg på golvet och sprattlar som en döende fisk i sina sista andetag.
Helgen närmar sig med stormsteg och jag börjar få verklig ångest inför helgens tillställning med diverse gamla bekanta.
Jag tänkte mig fan inte för när jag tackade ja till eländet.
Alla dessa menlösa och idiotiska människor som jag för länge sedan klippt banden med kommer närvara.
Alla dessa människor som höll tillbaka mig, som drog med mig i deras oundvikliga fall.
Ett fåtal av dessa hundra människor klarar jag dock av. De ger mig något, och jag behöver inte leka dagisfröken för att göra mig förstådd med dem.
Men med de andra...
Kommer bli en kväll fylld av irritation från min sida. Massa jävla plattityder.
- "Vad gör du nu förtiden?"
- "Jag skulle kunna förklara för dig, men eftersom du är en obildad, inavlad jävla redneck så känns det som slöseri med min tid."
Eller så får jag hålla minen och svara kort "Jobbar finans, hej på dig".
Träffar jag på någon gammal tjejbekant som frågar så kan jag alltid säga:
"Jobbar finans, men jag är inte drabbad av krisen så vad sägs om att du suger av mig lite snabbt på toaletten för en hundring? Du vet, jag tror starkt på att idka välgörenhet och stödja de utsatta i samhället!".
Eller så håller jag bara minen, drar av samma jävla lines som alltid.
Dränker ångesten i sprit.
Våndas.
Biter ihop.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Insamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen går det utläsa i en av våra största tidningar, rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Det borde utifrån alla pengar som försvinner finnas ett stort allmänt intresse av att tala lite mer om de ”heliga korna” välgörenhets/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning kan dessa organisationer agera helt fritt och ytterst sällan ifrågasätts av sina gåvogivare, våra politiker, media eller det övriga samhället.
Trots detta skänker vi godtroget ofantliga summor pengar och saker till deras second hand affärer. Någonstans tror jag detta görs av våra medborgare för att utsatta människor ska få möjlighet att leva ett någorlunda “normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet trots antalet miljarder kronor som spenderas för detta ändamål ständigt ökar i antal. Samtidigt som detta sker växer och växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i anställda hjälpare. Vilket idag betyder cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade.
Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska ha/få betalt för att kunna känna sig goda över den bistra sanningen att utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder?
Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Dölja den för oss själva och varandra, samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.
Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.
Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är och betyder att vara medmänniska.
God Jul o Gott Nytt År!
Roffe Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar