Ett ligg på beställning?

Med tanke på att jag känner mig som en skadeskjuten sparv valde jag att spendera lördagen i lugn och ro i eget sällskap. Kände helt enkelt inte för att vara social.

Då jag detta år knappt sett en film eller ett tvprogram, fanns det en hel del att välja på i videobutiken...trodde jag.
Jag hade ett par gamle filmer som jag ville se.
Dömm om min förvåning när jag endast finner skit efter skit på hyllorna.
Fan i helvete om det fanns ett sevärt skit!

Slutligen fann jag There will be blood (som sagt, länge sedan jag såg på film) och Hancock (vittnar om utbudet).
Plockade upp lite sushi på vägen hem i det regnfyllda mörkret.
There will be blood var dock så bra som jag trodde. Men varken mer eller mindre.
Hancock överraksde lite, fanns en del sekvenser som faktiskt var helt ok. Men egentligen inte den typ av film jag var sugen på.
Men under min filmkväll har även en flaska rött gått åt. Kanske det som gjorde Hancock bättre då jag hade sänkt större delen av flaskan när jag kom till den.

Sitter som bäst och funderar på att återuppta internetraggning.
Majoriteten av de som håller till där tillhör visserligen begåvningsreserven men om jag bara klarar av att hålla masken en liten stund bör det kunna ge bra utdelning.
Känns som ett bra alternativ till krogen.
Känns på något vis bekvämt att mer eller mindre kunna sitta framför datorn och beställa hem något för kvällen.
För det fungerar.
Jag har gjort ett enda försök till internetraggning en gång tidigare. Resulterade i "Lilla Fröken" som gav utdelning direkt.
Hon var under en tiden regelbunden sängfösare om helgerna.
Men frågan är verkligen om jag klarar av att hålla masken?
Mot slutet klarade jag inte det med Lilla Fröken.
Bad henne allt som oftast vara tyst och sätta i gång med verksamheten istället.

Nej, nu skiter jag i detta. Sängen. Dexter.

Vart bär vingarna?

För första gången på ett par månader ska jag besöka min familj. Ska på middag hos dem ikväll.
På något sätt känns det hyfsat bra att åka hem. En sorts trygghet skulle jag vilja säga.
Av erfarenhet vet jag dock att det brukar kännas bättre att åka därifrån än att komma dit.

Inte för att det är något direkt fel på min familj, det är mer att jag inte står med hålan de bosatt sig i.
Det ger mig ångest. På många plan.

Gammal vän på besök igår. Antal timmars skitsnack, ett antal glas vin och öl på det. Trevligt värre.
Let bygones be bygones. Eller något.

Börjat fundera lite på nyår. Det står klart att jag inte kommer fira det i Sverige iallafall.
Så vart ska jag bege mig? Kanske besöka någon vän som jobbar utomlands?
Har haft lite tankar på Italien eller Spanien också. Frankrike kanske...
Efter mitt misslyckande med att vara kulturell i helgen så måste detta kompenseras känner jag.

Wallenberg - Jag kan inte helt bestämma mig om det är rätt eller fel.
Uppgifterna var för delen inte särskilt konrekta heller. Kändes väldigt ofullständigt.
Tycker dock att Wallenberg kunde ha försvarat det hela på ett bättre vis.
Deras upplägg imponerade dock. Smart sätt att kringå bestämmelserna.

Reportern var alldeles för lam i sin frågeställning.

Dock ska icke glömmas att Wallenbergs är en av de största stöttepelarna i Sverige.
För Sveriges bästa bär man behandla dem med mer vördnad och vara tacksam för deras insatser.
Även om man kan ifrågasätta vissa utförsäljningar av svenska bolag.
Nog om det.

Nu drar jag igång ett större projekt på Firman.
Ska bli mycket intressant att se hur jag klarar mig som rookie.

Ska bli skönt med en lugn helg (förmodligen) då jag känner attjag måste återhämta mig.
Känner mig otroligt splittrad. Nedbruten.
Såväl fysiskt som psykiskt.
Måste samla mig. Strukturera mig. Planera. Få lite perspektiv på tillvaron och mig själv.

Och. Så. Måste. Jag. Ligga...

En fallande julängel

Idag insåg jag att julen börjar närma sig.
 
Förra julen hade vi julgran.
A. köpte någon sorts julgransdekoration från Georg Jensen för ett antal tusen.
Vi klädde våran gran.
A. köpte exklusiva julstakar och julstjärnor till fönstren.
Det var juligt och fint. Doftade gott hela december.
 
Tanken på detta gör mig smått illamående.
Det får mig att vilja skalla skärmen framför mig.

Var det där verkligen jag?
Eller var det ett försök till att passa in i normen.
Ett desperat famlande i mörkret efter trygghet.
Efter att försöka upperätthålla fasaden.
Hålla masken.
Jag knöt mina händer, skanderade i huvudet "det här är jag, det här är jag..."
 
En dag tappade jag masken.
Fasaden rämnade.
Jag knöt inte längre mina händer.
Det var inte jag...
 
Ridå

Skadeskjuten

Åter på kontoret efter att ha varit på resande fot ett par dagar.
Haft ett par mycket intressanta dagar med diskussioner om framtiden för Firman.
Det ser onekligen mycket intressant ut. Både för min egen del och Firman.
 
Haft ett antal givande seminarier. Det som slår mig är att talaren gör hela seminariet. Vi lyssnade på en person som var en mycket duktig retoriker och som lyckades göra, ett för mig, mindre intressant ämne till något helt fängslande. Medans en annan talare lyckades gräva ner ett ämne som jag verkligen var intresserad i den djupaste graven pga sin oförmåga att fånga publiken.
 
Har kommit till insikt att jag förmodligen inte kommer kunna träna något mer under detta året pga axeln. Träning av olika slag är för mig ett sätt att få utlopp för spänningar och aggressioner. Ett sätt att slappna av. Frågan är hur jag nu ska göra? Jag kommer explodera om jag inte får träna snart. Måste hitta en lösning på detta.
 
Fram tills nu har jag jagat S-G. Varit den drivande av oss för att träffas. Mycket pga att jag inte har fått komma hela vägen med henne än. Men nu orkar jag inte längre. Jag tror helt enkelt inte att det kommer vara värt det. Det intrycket jag har fått när jag har träffat henne iallafall.
Så från och med nu så får hon ta kontakt. Vill hon träffas så kan jag överväga det, men det är slut på detta meningslösa jagandet nu.
Känns som jag bara kommer bli besviken när det väl händer annars.
Slöseri med tid.
 
Jag har drabbats av en mindre släng av tinitus...för mycket klubbande i helgen. Jävla skit.
 
Får bli en stillsam helg. Många som är bortresta hur som helst.
Kanske borde jag hälsa på min familj som jag inte har träffat på ett par månader.
Kanske borde jag ta tag i min lägenhet och få den färdig.
 
Jag är verkligen inne i en svacka där inget känns roligt.
 
Känner mig som en skadeskjuten sparv i ett fruset vinterlandskap.

25 bullets in Europe

- Laddar inför resan kvällen innan med en squashmatch. Uppe i varv, ger allt, kastas in i väggen med axeln före. Knakar till. Axeln förstörd. Oförmögen att röra armen. Aj.

- Vänner flygit ner innan. Viktigt möte hela dagen. Handikappad. Smärta. Smärtstillande.

- Hem. Packar. Flygplats. Öl, mat mer smärtstillande. Springer på kollega. "Hej och hå, jag drar!"

- Uppe i luften. Tankar om 10 000 metersklubben gör sig påminda. Axeln också. Whiskey.

- Holländska börjar prata. Flirtar. Ger upp när handikappet gör sig påmint. iPod.

- Flyg, tåg, taxi. Fin omgivning. Pitoreskt. Små trånga gator. Gamla fina områden. Öl, smärtstillande. Somnar.

- Uppe med tuppen. Mat, smärtstillande. Promenad på stan. Lunch. Möter nytt folk.

- Dusch, dricka, smärtstillande. Restaurang. Öl.

- Pub, Pub, öl, drinkar, shots. Smärtstillande.

- Klubb, dans, dans, shots, shots. Inser begränsning på dansgolvet. Mat. Öl. Somnar.

- Rembrandt van Rijn, Frans Hals, Johannes Vermeer, Piet Mondriaan och Vincent van Gogh. Hinner inte med någon av dem. Besvikelsen är stor. Nästa gång?

- Smågator, mycket trånga gränder. Kanaler. Vackra hus. Kyrkor. Röda ljus.

- Skabbig, Risig, Transvetitliknande, liten, stor, vacker, söt. Något för alla. Fulla engelsmän överallt. En ringer på och går in i det röd ljuset.

- Åsynen av en "normal" affärsverksamhet chockerar. Dekadensens högborg? Nja, knappast. Känns lite väl skabbigt för att tilltala.

- Shots, shots, shots, smärtstillande, öl, drink, shots.

- Det här tog oss inte till "rymden". Besviken.

- Spenderar det som känns som timmar att hitta världskända Dj´n Benny Benassi i utkanterna av stan.

- Hittar Benassi. Nyktrat till. Vodka on the rocks.

- Dans, dans, smärta. Begränsad rörlighet. Söta flickor överallt. Smärtan för stor. Kan inte koncentrera mig på musiken.

- Ger upp. Tog det oss till rymden ändå? Nej, förmodligen bara trötta. Besvikelse igen.

- Vaknar. Rembrandt van Rijn, Frans Hals, Johannes Vermeer, Piet Mondriaan och Vincent van Gogh? Hinner vi? Nej, planet lyfter om ett par timmar. Fan.

- Detta gör vi om! Snart. Kram. Hej.

- Snö, snö, snö. Innebär detta förseningar? Orkar inte vänta längre. Hem. Säng. Smärtstillande.

- Flyg. Tåg. Taxi. Hemma.

- Dörren öppnas. Mörkt. Kallt. Smärta i axeln. Trötthet i benen. Den omisskänliga doften av kronisk ensamhet slår emot mig. Fuck it. Hemma igen. Sova.

Tyngd

Känns otroligt skönt att komma iväg lite.
Känner att jag behöver ett ordentligt miljöombyte en tid.
Håller på att styra upp lite olika ting på jobbet som kommer sätta rejäl fart på min verksamhet framöver.
Just nu händer det faktiskt inte allt för mycket här. Då faller tristessen snabbt över mig.
Jag behöver bli utmanad, pressad för att hålla motivationen uppe.
Jag måste konstant känna att jag utvecklas.
Just nu känner jag sådan tristess att jag idag t.o.m sökte distanskurser på universitetet. Bara för att bli utmanad.
De senaste 2-3 veckorna har varit alldels för tama och lugna.
Men nästa vecka så lär det ta fart, precis som jag vill ha det.
 
 
Stiltjet med S-G påverkar också. Det måste verkligen hända något där omedelbart när jag kommer hem. Annars kommer jag lägga ner det.
 
Jag känner mig förbannad på mig själv för att jag valde (trots allt det jag gjorde) att kröka ner mig totalt i lördags på tillställningen.
Kunde lika gärna gått dit nykter och visat god min en stund och sedan försvunnit.
 
Börjar få rejäla minnesluckor när jag festar.
 
Ska bli intressant hur väl kropp och sinne hanterar europa dessa dagar.
 
Måste försöka hålla det på en rimlig nivå.
 
Så, nu har jag hävt ur mig lite av det som tynger mig just nu. Skönt.
 
Ikväll ska jag återlämna ett par filmer...

Eurotrip

Jag är så frustrerad att jag snart slänger ut en av skärmarna genom fönstret, eller varför inte konsulthelvetet som förövrigt återkom idag efter ett antal dagars frånfälle och fortsätter hosta. Tredje veckan nu....

Men det är inte anledningen till min frustration. Jag har sådana sexuella spänningar så jag vet fan inte vart jag ska ta vägen.

Sov hos S-G inatt. Fjärde gången vi träffas och jag har fortfarande inte fått komma hela vägen med henne.
Kom dit sent igår efter jobbet.
Var så frustrerad redan från början att jag struntade i det.
Jag gav upp helt enkelt.
Inte fan tänker jag böna och be för det.

Skitsamma, får fortsätta jobba på det när jag kommer hem igen.

Imorgon reser jag ut en sväng i Europa.
Behövde komma bort lite så nu ska jag hälsa på en bekant som jobbar utomlands.
Hoppas på att få uppleva lite äkta europeisk dekadens och få leva ut min sexuella frustration.

Den omisskänliga doften av ångest

Måndagsdimman ligger tung i huvudet denna förmiddag.
Svårt att koncentrera mig.
När jag sätter mig in i något tappar jag fokusen efter ett par minuter.
Göra ikväll? Just det, jag måste tvätta min nya tröja. Är det vin?
Min favoritskjorta, rosé eller rödvin...något är det iallafall.
Min skräddarsydda kostym, det var nog inte vin. Tror det går bort. Annars kemtvätten...igen.
 
Lördagen är en enda stor dimma.
Jag satte ribban när jag värmde hemma med whiskey och vodka on the rocks.
Jag kände mig tvungen. Hur skulle jag annars uthärda?
 
Tog taxi tilll tillställningen 1 timme efter utsatt tid.
A fashionable late entrance, kan vi väl säga.
 
Stod utanför och låtsades prata i mobilen. Kunde inte förmå mig att gå in.
Till sist bet jag ihop, tog ett djupt andetag och steg in i lokalen.
Hälsade och utbytte plattityder.
 
Hittade en och annan som det gick att konversera med. Men på det stora hela var det precis som jag förutspådde.
"Det var länge sedan, kul att ses igen, vi måste träffas någon dag!"
Eller inte...
Höll en rimligt låg profil och drog i mig mer av det stärkande för att uthärda.
Framåt småtimmarna fick jag nog och hade dessutom uppnått en hyfsad promillehalt.
 
"Jag måste återlämna några filmer!"
 
Så försvann jag obemärkt ut i natten och in i en taxi.
Hamnade på ett uteställe. En tjejkompis och tillika ett gammalt ex är bartender där.
Hon såg sådär road ut av att se mig. Mest beroende på min promillehalt som inte längre gick att dölja.
Minnet är minst sagt luddigt från den timme eller två (?) som jag var där.
 
Vaknade på morgonen i soffan med kläderna på.
 
Såg i min mobil att jag skickat ett sms till S-G. "Saknar dig...".
Det ger mig så mycket ångest på så många nivåer.
Klassikt fyllemess vilket jag i vanliga fall brukar vara duktig på att hålla mig borta ifrån.
 
Ikväll ska jag alltså försöka tvätta bort synderna.
 
Både ifrån kläderna och själen...

Måste återlämna lite videofilmer

"Ursäkta, jag måste återlämna ett par videofilmer!"

Den ursäkten ska jag köra med ikväll.
Ja, givetvis imiterar jag Patrick Bateman i American Psycho.
Fick ett sug efter en lugn hemmakväll i eget sällskap igår.
Gick och köpte mig en ny DVD spelare efter jobbet.
Temat för kvällen fick bli Bret Easton Ellis vars böcker ligger bakom mästerverk som Rules of attraction och American Psycho. Kvällens filmer.
Vill man leka svår så ska man säga att man gillar alla böcker från Bret Easton Ellis förutom American Psycho. (Detta sägs endast eftersom nästan alla vet vilken denna är och har sett eller läst den.)
Men det skiter jag i. Boken var grym och Christian Bale gör ett sådant klockrent porträtt av en mordgalen yuppie att man inte kan låta bli att älska den.



Rules of attraction var så härligt dekadent och tragikomisk att man njuter av varje sekund.
Utspelar sig på ett universitet där dagarna flödar av dekadens och knark.
En av huvudkaraktärerna är Patrick Batemans bror Sean och binder ihop de båda böckerna/filmerna lite på distans då man kan ana vissa gemensamma drag hos bröderna.
I boken American Psycho dyker dessutom Sean upp hos brodern.

Förutom sekvensen där ett par månaders resande i Europa sammanfattas på 2 min är detta en klar favoritscen:



Köpte lite nytt att ha på mig på helvetet ikväll. Tänkte komma extremt uppklädd för att provocera lite lagom redan från början. (Tro mig, det kommer fungera.)
Måste dock se till att vara i rätt stämning när jag anländer för att hålla minen.

Det finns inget värre som provocerar folk i Sverige som framgång.
Underbart kort att spela på.
Tricket är att inte påtala det utan att det syns på ett subtilt sätt.
Om man måste påtala för andra att man är framgångsrik så är man inte det.
När man stiger in i en lokal ska det genast utstråla framgång utan att vara vräkigt.
Brukar vara duktig på att hitta den exakta gränsen.

När jag har fått nog och "smärtan" blir outhärdlig har jag mitt andra ess:
"Ursäkta, jag måste gå och återlämna ett par filmer!"

Välgörenhet

Fjärde dagen i rad som det förbannade helvetet sitter och förpestar min tillvaro...
Häromdagen blev jag dock av med henne framåt eftermiddagen.
Nu har jag dock börjat ge igen med samma medel.
Jag låter värre än en 80 åring med krupp (fick googla, drabbar småbarn).
Fejkat givetvis, men budskapet går fram ser det ut som.
Det som fattas nu är att jag lägger till lite rörelser till skådespelet.
Kanske faller ner på rygg på golvet och sprattlar som en döende fisk i sina sista andetag.
 
Helgen närmar sig med stormsteg och jag börjar få verklig ångest inför helgens tillställning med diverse gamla bekanta.
Jag tänkte mig fan inte för när jag tackade ja till eländet.
Alla dessa menlösa och idiotiska människor som jag för länge sedan klippt banden med kommer närvara.
Alla dessa människor som höll tillbaka mig, som drog med mig i deras oundvikliga fall.
Ett fåtal av dessa hundra människor klarar jag dock av. De ger mig något, och jag behöver inte leka dagisfröken för att göra mig förstådd med dem.
Men med de andra...
Kommer bli en kväll fylld av irritation från min sida. Massa jävla plattityder.
- "Vad gör du nu förtiden?"
- "Jag skulle kunna förklara för dig, men eftersom du är en obildad, inavlad jävla redneck så känns det som slöseri med min tid."
Eller så får jag hålla minen och svara kort "Jobbar finans, hej på dig".
Träffar jag på någon gammal tjejbekant som frågar så kan jag alltid säga:
"Jobbar finans, men jag är inte drabbad av krisen så vad sägs om att du suger av mig lite snabbt på toaletten för en hundring? Du vet, jag tror starkt på att idka välgörenhet och stödja de utsatta i samhället!".
 
Eller så håller jag bara minen, drar av samma jävla lines som alltid.
Dränker ångesten i sprit.
Våndas.
Biter ihop.

Drivkraften

Det hostande och snorande konsultmongot sitter fortfarande här och förpestar min tillvaro.
En rolig sak att göra skulle vara om jag fick ett plötsligt hostanfall, kastar mig upp på hennes skrivbord och börjar rulla runt i kramper. Välter ner hennes skärm, dator och allt annat skit. Reser mig upp, borstar av mig och ursäktar mig med orden "Ja ursäkta mig, är visst lite krasslig idag, inget som smittar!" och sedan gå iväg som om inget hänt.
 
Läste en artikel om ett nytt betygsystem, liknande det som finns i USA, ska införas i Sverige. Bra att de vidgar skalan.
Dock kom jag till att tänka på min egen skolgång. Jag är ett levande bevis på det värdelösa efterblivna skolsystemet i Sverige.
I hela låg och mellanstadiet var jag ljusår före alla andra, i alla ämnen. Alla lärare visste om att jag var extremt duktig och självgående.
Därav riktades deras uppmärksamhet mot de "mindre begåvade", läs idioterna. Dvs. jag blev helt utan stimulans och förväntades sköta allt själv.
 
Detta var hållbart under låg och mellanstadiet då de yttre faktorerna var minimala men under högstadiet förändrades detta.
Samtidigt som jag började få mitt första könshår upptäckte jag flickor, fester, discon(?), nya vänner och så småningom sprit.
Ganska omedelbart gjorde dessa yttre faktorer mig mindre koncentrerad och motiverad att enbart plugga.
 
Medan idioterna fortfarande fick all uppmärksamhet förväntades jag fortfarande vara självgående.
Inget gjordes någonsin för att utmana och utveckla mig. Alla resurser läggs istället på idioter som knappt kan klä på sig på morgonen till ingen nytta. Fanskapen kommer ändå aldrig någon vart i vuxen ålder. Begåvningsreserven.
 Ett jävla resursslöseri är vad det är samtidigt som man riskerar att gå miste om den verkliga intelligensen.
För min del eskalerade detta i gymnasiet då fest och sprit var det enda som var roligt.
Fortfarade ingen uppmuntran. Det var inte så att jag hade dåliga betyg om man jämförde med medlet. Men jag hade kunnat ha mycket bättre och framför utvecklat mitt intellekt mycket tidigare.
Hittat den väg jag ville vandra mycket tidigare än vad jag gjorde till slut.
 
Min räddning blev när jag flyttade ifrån hålan som jag är uppväxt i. Bröt kontaken med nästan samtliga vänner.
Jag hade turen att träffa nya människor som verkligen kunde inspirera och dela med sig av sina stora erfarenheter.
Dörrar som jag inte ens visste existerade öppnades.
 
Allt eftersom hittade jag mig själv igen. Det där drivet som jag en gång haft.
Som fanns inlåst i en kista inom mig. Jag släppte det lös.
För en del är det säkert ett monster, för mig är det livet. Drivkraften.
Jakten på att ständigt utvecklas, klättra uppåt och ta sig framåt.
 
Frågan är hur många som inte hittade sig själv igen?
Allt p.g.a att det svenska skolsystemet premierar idioterna och överger de begåvade.
Nu har jag läst att moderaterna uppmärksammat det här. Specialklasser för begåvade (inte bara inom idrott!?!) inom t.ex matte införs.
Det är ett bra steg. Skilj agnarna från vetet.
Stimulera dem.
Överge inte dem.

Självläkande

Framgång! Första nyktra helgen/veckan på mycket länge.
Drack dock 2 glas vin när jag var ute på middag i fredags. Känns helt enkelt inte rätt att avnjuta och betala en dyr middag utan rätt dryck. Middagen med S-G var mycket trevlig. Taxi hem till henne sedan för fortsättning på kvällen.
Hon spelar dock svår, små framsteg hela tiden, men dock framsteg.
Så länge det går framåt så kan jag hålla mig.
 
Fredagen började förövrigt mycket väl på eftermiddagen då jag lyckades pricka in General Motors ras (inte så oväntat kanske), men dock lyckades jag stänga positionen på absolut bottennotering innan den återhämtade sig något.
 
Lördagen förflöt i all stillhet med en god vän. Räddade världen från undergång!
Inte ofta jag tar mig tid till att spela tv-spel men när man behöver få tankarna på annat så är det faktiskt en bra sysselsättning.
 
Tror jag kommer fortsätta på min inslagna väg och hålla mig nykter fram till helgen iallafall.
Har en tillställning på lördagen dock.
Blandade känslor där. Ska bli intressant att träffa en del bekanta som jag inte sett på länge. Men det kommer också vara en hel del personer där som jag inte vill träffa. Får försöka ignorera dem och göra en tidig sorti.
Ett visst mått av alkohol måste dock intas för att uthärda den korta stund jag tänker närvara.
Annars kommer ett känslotillstånd likt känslan av att utföra ett större ingrepp på sig själv utan bedövning infinna sig.
 
Annars så har veckan börjat bra förutom att en satans jävla konsult sitter och hostar och snorar som ett jävla helvete.
Idioten har för fan ett jobb som kan göras på distans. Men fanskapet ska tvunget sitta här och förpesta min tillvaro!
Funderar på att "råka" putta ner hennes laptop på golvet medans hon är borta för att bli av med henne.

En kan inte hjälpa att undra

Gårdagen, gårdagen var inget vidare. Förlorade en del på onödiga positioner och för tidigt utlösande spärrar (förtidig utlösning är visst ett vanligt problem bland unga män...har jag hört...).
Hoppas att jag kan gå jämt med hjälp av US i eftermiddag.
 
Annars har veckan varit bra. Har än så länge besökt gymmet två ggr och träffat S-J en gång.
Och inte en droppe alkohol! Har faktiskt inget sug efter det heller.
 
Min vän som jag genomför denna vita vecka med började redan i onsdags att vackla. Han vill gå ut idag men jag har gett honom definitivt nej. Han skyller på att han varit hemma hela veckan och måste komma ut lite. Dock behövs det inget geni för att räkna ut att det är för en viss tjej vill ut som han ger med sig. Mycket svag karaktär.
Dock hans problem. Jag håller mig på mattan iallafall.
Tycker det är konstigt attjag inte har suget alls. Kan bero på att förra helgens bravader gör sig konstant påminda, tar bort suget direkt.
 
Jag drömde något obehagligt imorse. Drömde att jag var tillsammans med A. igen. Att vi fick en son. Jag bar runt på min son med stolhet med A. vid min sida. Visade upp honom för alla. Men så plötsligt vänder sig A. mot mig och säger något i stil med: "Nu tar jag honom måndag till fredag så får du ha honom under helgen". Sen försvann hon med vår son.
Jag stod paralyserad kvar med händerna fortfarande formade som en vagga där min son vilat. Mitt leende försvann från läpparna och jag sjönk snabbt genom marken medans jag såg A.s ryggtavla försvinna bort från mig.
Aldrig drömt något liknande förr, inte vad jag kan minnas iallafall. Vet inte vilket som skrämde mig mest. Att ha ett barn eller att A. tog barnet från mig och gick iväg?
 
Jag funderar fortfarande på hur det skulle vara att möta henne igen.
Som jag har skrivet förr så såg jag henne sist när hon gick ut ur vår lägenhet med vår hund.
Vi var fortfarande tillsammans då, sen såg jag henne aldrig mer.
Förmodligen är det därför jag inte kan släppa henne riktigt.
Känns som att det finns något ouppklarat mellan oss.
Dock är jag kluven om jag någonsin vill se henne igen.
Trots att det var tidigare i år så har mycket hänt sedan dess.
En del av mig vill berätta och visa henne vad jag har åstadkommit, en annan del vill bara be henne dra åt helvete.
Undrar hur hennes liv ser ut nu?
Känner jag henne rätt så har säkert en hel del hänt i hennes liv med.
 
One can´t help to wonder...

En distanserad insikt

Råkade igår läsa igenom lite gamla sms från Praktikanten. Insåg när jag läste igenom dem att jag nog var en smula för hård mot henne när jag bad henne dra åt helvete.
Kanske inte mitt ljusaste tillfälle inser jag nu med lite distans till hela saken.
Hörde på omvägar att hon är på väg att flytta från stan nu.
Hoppas det inte berodde på vårt lilla triangeldrama, dock misstänker jag att det kan ha spelat en liten roll i det hela.
Men det var lika bra att det blev som det blev. Hon hade en del kopplingar till ställen och folk som jag inte gärna vill kännas vid längre. Sådana som jag har skurit av för länge sedan. Menlösa och otillfredställande människor.
Dock kvarstår faktum att jag var lite väl hård mot henne.
Kanske ber om ursäkt om jag skulle råka springa på henne någon gång.
Annars glömmer vi detta och skriver upp det på "shit happens kontot".
 
Val i USA idag, lätt att plocka hem lite snabba vinster där. Tack.
Allt annat än en Obama seger för ses som en otrolig skräll.
Lite som att välja mellan pest eller kolera tycker jag.
Han är det bättre alternativet av de två dock.
Bara tanken på att den inavlade rednecken Sarah Palin skulle få komma i närheten av Vita Huset ger mig rysningar.
 
Kvällen avnjuter jag imycket trevligt sällskap.
 
Snart dags att lyfta från kontoret och hugga en taxi till ny destination.

En svunnen tid

Sitter här på kontoret och avrundar så smått måndagen.
Gårdagen befann jag mig i ett katatoniskt tillstånd hela dagen.
Enda fördelen är att jag idag känner mig utvilad och väldigt motiverad till att köra en vit vecka.
 
Så när jag sitter här på kontoret i min ensamhet och njuter kom jag till att tänka på ett jobb som jag slutade på i början av året.
Jag började där när jag pluggade. Fortsatte sedan efter examen då jag trivdes och karriärsmöjligheterna så bra ut. Dock hade jag inte samma överambitösa mål som jag har nu. Men dock en strävan efter att ta mig uppåt.
Jag fick snabbt ett eget ansvarsområde och tillgång till personal att delegera vissa av mina arbetsuppgifter till då de växte i extrem takt i och med att företaget växte otroligt snabbt.
 
I mitten av förra året kände jag dock att jag kommit till en punkt då jag inte kände mig motiverad längre.
Jag började titta mig om efter något nytt.
Dock så lät jag aldrig detta lysa igenom. Mina chefer var otroligt nöjda med mig. Jag uppvisade fina resultat. Givetvis manipulerade jag vissa siffror för att framstå i bättre dager.
Det enda jag i princip gjorde hela dagarna var att slösurfa, chatta på msn, tittade på webbsända dokumentärer och letade efter ett nytt passande jobb. Vissa veckor hade jag kanske en effektiv arbetstid på 10 minuter.
Jag blev nästan som en sport attt undvika jobba och bara delegera.
Jag blev extremt duktig på att övertyga mina sinneströga chefer att jag behövde mer resurser. Vilket jag också fick.
De fick göra allt skitjobb medans jag presenterade resultatet.
Alla var nöjda.
 
Jag hade innan min motivationsbrist infann sig utarbetat en rad metoder för att förenkela mitt arbete då det inte fanns några riktlinjer att jobba mot innan. Detta berättade jag dock inte om förrän mot slutet eftersom jag då i godan ro kunde ta det lugnt.
En återkommande uppgift varje månad som jag var ansvarig för tog innan min tid 1 vecka. Jag lyckades med tiden att finslipa detta till 3-4 timmar. Resten av tiden kunde jag ägna åt att slösurfa och se upptagen ut.
 
Men det kom till den punkt då jag kände att jag blev dummare för varje oproduktiv dag. Jag hittade till slut jobbet som jag letat efter. Sa upp mig. Lovade att komma och hälsa på så ofta jag bara kunde.
 
Det var snart 1 år sedan och jag har aldrig satt min fot där igen...

Vit vecka!

Ja, vart ska man börja. Gårdagen. 2 sista timmarna är helt blanka. Jag visade mig inte från min bästa sida igår kan man säga. Betedde mig allmänt odrägligt. Drack alldeles för mycket, igen.
Jag skrämde iväg en tjej som min vän dejtar. Med all rätt dock eftersom hon var jävligt dryg. Förstå vinken efterblivna fanskap.
Fortsatte sedan med att skälla ut min vän för att han berättat saker för tjejen om mig. Fanns ingen anledning för honom att göra det.
Det irriterade mig något erormt att hon kom fram till mig och sa vad hon visste om mig. Jävla lilla äckliga fanskap.
Dock är jag inte långsint. Skällde ut min vän och sen var det bra.

Vi pratades vid imorse och enades om att vi båda var olidligt bakfulla och oproduktiva denna dag.
Därför kom vi fram till att denna vecka som kommer är en helt vit vecka. Inte så mycket som en droppe alkohol på hela veckan.
Inte så mycket som ett glas vin på kvällen för att varva ner.
Men jag kommer att klara det.

Med gårdagen i åtanke så kommer jag klara det. Det får vara slut på den typen av skeningar.
Denna veckan ska jag istället ägna åt att göra ett rejält ryck på jobbet. Gå till gymmet minst 3 ggr, spela squash 2 ggr och få till ett besök på golfklubben.
Jag ska försöka träffa den söta f.d grannen i veckan. Härlig tjej det där.

Hatar att vara så här oproduktiv som jag är idag. Känns som en gröt i huvudet.
NU får och är det fan slut på detta.
Då kör vi!

Några tankar om rutiner

Jag hatar rutiner!
Tack för ordet.
Nej, jag kan utveckla lite då.

Jag har så svårt att förstå människor som lever efter sina rutiner dag in och dag ut.
Hur utvecklas dessa människor?
Samma sak dag ut och dag in.
Aldrig tillåta sig att vara spontana för det kan ju (hemska tanke) rubba på våra planer.
Vanligtvis så bryr jag mig inte om andra personers problem. Rutiner är ett problem.
Men när det i en kedjereaktion drabbar mig och mitt liv så stör jag mig mer än i tysthet.
Jag är en mycket spontan människa som hela tiden letar efer något nytt. Från minsta lilla sak till livsavgörande ting.
När jag kommer med förslag till de omkring mig vill jag fan inte höra att det inte går för att ett visst TV program går på tv just då.

Hur i helvete kan man leva sitt liv efter ett tv program?
Är människan verkligen så här jävla enfaldig att man låter sig hjärntvättas av en burk som vi dessutom har uppfunnit?
Eller är det så att utomjordingar introducerade tv´n för människan för att på ett enkelt vis kunna kontrollera och hjärntvätta densamma?
Tröttsamt är fan vad det är.

Men nu glömmer vi detta för stunden och dricker en fin konjak dagen till ära.