Refletioner från ett perspektiv...

Sitter på ett hotellrum någonstanns i världen och reflekterar efter dagen. Har klätt mig i en vit morgonrock, ett glas rött från minibaren till vänster om mig.
Precis hemkommen efter en trevlig tre rätters middag och ett krogbesök på det.
Idag har jag nätverkat som aldrig förr. Det är ju ett modeuttryck.
Många nya nyttiga och underbara bekanta.
Många nya resmål för min del som hägrar för att hälsa på alla. Både i och utanför affärerna.
Det är sjukt inspirerande att umgås med likasinnade. Aldrig förr har jag suttit i ett rum med så mycket intelligens. Ideérna haglade, utbytet av erfarenheter var erormt. Det var total eufori.
Imorgon är det dags igen.

Har fått en grymt fin etagévåning som hotellrum. Känns helt underbart att sitta här och bara njuta. Fastän jag är ensam, men det får man leva med.

Det känns helt otroligt att jag är en del av detta. Lilla jag, som har växt till denna jätte.
Ingen från förr skulle känna igen mig.
Det är så jag verkar. Avlivar mitt gamla jag med ett par års mellanrum. Jag är evulotionen personifierad.

Som det känns nu finns det inga gränser för vart jag kan nå. Jag vill klättra så högt som möjligt. Det är en resa som innebär otroliga kontakter men också en enorm ensamhet. Vem ska lära känna mitt riktiga jag? Ingen förmodligen. Men det är ett offer som jag måste göra, som jag vill göra.
Det är så jag får ut något av livet. Ensamheten på ett hotellrum. Det ger åtminstonne tid för reflektion.
Min vän åker utomlands imorgon då jag återkommer till verkligheten.
Kanske att jag ska ringa flickan som numera går under namnet Praktikanten.
Vart vi står skiter jag egentligen i. Jag vill bara ha lite närhet en stund. Ungefär som att ladda batterierna. Sedan står jag stark ensam åter igen.
Det är mitt kors som jag bär. Ensamheten.

I helgen träffade jag på en liten hundvalp, samma sort som jag hade med A.
För en liten, liten stund var jag tillbaka till den tiden.
Jag mös med valpen, luktade på valpdoften. En doft kan utlösa så många minnen märkte jag.
Jag slöt mina ögon och hoppades att när jag öppnade dem skulle jag vara tillbaka med A. och vår hund. Då var jag lycklig, då var jag olycklig. Då kände jag något.
Nu känner jag nästan aldrig något. Jag hör folk beskriva sina känslor hela tiden, men jag känner fan aldrig något.
Ibland hittar jag på att jag har känslor. Bara för att verka normal.
Jag vill känns, men jag kan fan inte.
Kanske har jag inte hittat den som kan få mig att känna?
Kanske är jag oförmögen att känna?

Frågorna är många.
Men vem ska ge svaren?