Alla vägar leder till Rom...

En mörk och kallfrusen vinterkväll i februari tidigare i år satt jag i vår lägenhet. Min och A.s. Vi hade bråkat som så många gånger förr. Hon hade tagit tillflykt till sina föräldrar. Det var en måndag.
Jag hade nyligen startat ett nytt jobb i ett annat land. Kom hem där på kvällen till en tom lägenhet.
Vi hade bråkat så mycket att vi hade gjort slut, detta var dagarna efter "alla hjärtans dag".
Jag skulle bo kvar tills jag hittade en ny lägenhet och hon hos sina föräldrar med vår hund tills dess.
Jag korkade upp en vinflaska, satte mig i soffan med laptopen.
Tankarna snurrade och jag kunde inte riktigt koncentrera mig.
Jag hamnade på en blogg. Bloggen hette "Magisk apa".
Det här med att läsa bloggar var nytt för mig. Det var A som visade mig sin blogg när vi träffades. Hon visade alla möjliga idiotiska bloggar.
Jag tyckte allt jag läste var löjligt.
Men så hamnade jag på denna blogg, Magisk Apa.
Det slutade med att jag satt i fyra kvällar med en vinflaska, musik och läste igenom hela denna blogg. Allt medans mina tankar snurrade på mig och A.

Det var en trasig människa som skrev den.
Men den fascinerade mig som ingen annan blogg gjort.
Mitt i all min trasiga tillvaro, mitt i alla problem var det på något vis skönt att se att man inte var ensam. Att det fanns andra personer som hade andra problem, i vissa fall liknande problem.
Många hävdar att den inte var sann. Det låter jag vara osagt, för det var inte det viktiga.
Det var som att läsa en bok där man kan identifiera sig med karaktären eller förundras över den. Bygga en egen uppfattning.

Framåt helgen beslöt vi oss för att träffas, jag och A. Det var mycket tårar, mycket ångest. Vi ville vara tillsammans men fick det inte att fungera. Varför inte?
Det hela eskalerade på söndagen då jag fick nog, klarade inte av ågesten att vara med den jag älskade men inte vara tillsammans.
Gå runt varandra i något melankoliskt tillstånd.
Jag bestämde mig för att ge mig av, där direkt på minuten.
Jag stod med fyra väskor i hallen och skulle gå.
Gå ut ifrån vårt liv som vi hade byggt.
Överge allt.
Vi föll i varandras armar och läpparna möttes på ett vis som de inte gjort på länge.
Jag packade upp igen och allt var bra. Vi gav oss fan på att det skulle fungera.
Det var en falsk intalan. Jag tror att vi båda någonstanns inom oss visste att det inte skulle fungera. Men vi ville så gärna.

När det senare på våren tar slut på riktigt och jag har flyttat bestämmer jag mig för att börja skriva av mig.
Läsandet av "Magisk apa" inspirerade mig till att starta bloggen och skriva av mig all skit, alla tankar.

För ett tag sedan hittade jag den nya bloggen "Tragisk apa". Det var sannerligen en förändrad karaktär man möttes av.
Mycket av ilskan var borta. Inte allt, men mycket.
Karaktären hade kommit en bit på vägen mot självläkandet.
Jag kunde identifiera det med mig själv på en del plan.

För ett par veckor sedan fann jag en kommentar på ett av mina inlägg från just "tragisk apa". Såg senare att jag även var länkad från hans blogg.

Kom till att tänka på hur lustigt livet kan te sig.
Inspirationskällan till mitt eget skrivade, mitt eget självläkande, hade hittat min blogg och funnit en uppskattande bit.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget så jag slutar nu.
Men som sagt, lustigt hur livet kan te sig ibland.