Nyckeln till min själ?

Hela mitt liv har jag haft en känsla av ensamhet på ett eller annat vis.
Fastän jag har haft många vänner, flickvänner och ännu fler bekanta.
Med A. försvann den känslan.
På något vis lockande hon fram dolda ting inom mig.
Hon såg mig för vem jag var. Hon såg igenom mig.
Med henne kunde jag skratta, med henne kunde jag gråta.
Hon fick mig att öppna upp mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
Det var genom henne jag fann min väg i livet.
Kanske var det som var meningen med oss. Hitta våra vägar i livet.
Kanske har vi kastat bort något mer, kanske hör vi ihop. Jag vet inte om så är fallet och kommer med största säkerhet aldrig att få reda på det heller.
Därför begraver jag det djupt inom mig.
Lägger det i en kista i själen, surrar den med kedjor, hänger på ett hänglås. Stänger dörren till rummet med kistan. Kastar bort nyckeln.
Vandrar vidare.