En promenad i regnet

Andra dagen på kontoret, börjar mer och mer hitta min plats. Känns bara bättre och bättre för varje minut. Utmaningen fortsätter.
Skulle egentligen spelat en squashmatch nu. Min vän ställde in, "trött och ont i huvudet...", nja, kanske det kanske. Förmodligen inte. Löjligt om det var lögn.

Bestämde mig för en promenad runt stan istället. Skulle till biblioteket och återlämna ett par böcker. Stängt. Ingen återlämningsinkast heller? Vad fan är det för jävla stadsbibliotek?
Fortsatte min promenad i den mörknande kvällen, duggregnet mot mitt ansikte. Sensommarkvällen har sin charm. Den påminner alltid om en svunnen tid. Gick förbi ett par platser där A. och jag brukade gå. Minnen, minnen och åter minnen.
En halva av mig vill inget hellre än att träffa henne igen, försöka vinna tillbaka henne. Andra halvan av mig vill aldrig mer se henne, inte ens för 1 sekund. Jag slits mellan två världar.
Idag på kontoret ville jag ringa henne, bara för att säga: "Hej, här sitter jag på mitt nya kontor, är du stolt över mig?"
Jag hade så gärna velat höra från henne att hon var stolt över mig, så som hon sa en gång. Mot slutet var hon allt annat än det. Det är det som jag minns. Det är det som tär på mig. Jag vill bara att hon ska se mig, säga till henne: "Titta vad jag har åstadkommit!" och slå ut med armarna i en majestätisk demonstration.

Men nej, jag tror jag fortsätter min promenad genom stan i sensommarkvällen istället.
Går framåt, hela tiden framåt, titta inte bak, snegla inte ens bakåt. Känna sensommarkvällens svalkande duggregn mot huden medans jag går framåt. Bara framåt.