Vägen till helvetet....

Nu börjar det likna dagsfylla deluxe. Klockan är inte ens sju och jag är full som fan. De är förmodligen tragiskt enligt de flesta.
Men jag hävdar att det är en semesterfylla.
Jag för just nu ett socialt expermiment. Jag provocerar mina "vänner" genom msn, hur mycket tål de innan de ber mig dra åt helvete?
Som jag har nämnt innan har jag gjort mig av med många av mina vänner. Jag behöver dem inte. De är menlösa.
MEN de som jag har kvar, vissa av dem fyller en funktion. Men dock, faktum kvarstår. Många gånger när jag säger eller skriver något så förstår de inte. Vad fan beror det på?
Förmedlar jag mig otydligt eller är jag bara så överlägsen att ingen förstår mig?
Fan, jag vet varken in eller ut längre.
Jag vet nu varför jag skulle behöva en flickvän. Någon som håller koll på mig. Någon som tar mig i örat när det börjar gå över styr.
Jag vill helst bara be alla dra åt helvete. Riskera alla. Jag gillar inte stiljtje. Det måste hända något.
Nyligen satt jag på balkongen, bersuad, med en whiskey och en ciggarett. Varför? För att jag kan!
För att jag är destruktiv. Jag vill nog bara ha uppmärksamhet. Typsikt fall.
Ni känner igen typen, eller hur?
Ibland känner jag verkligen bara för att vara så destruktiv som jag bara kan. Förlorar allt, skada mig själv utan att göra det själv rent fysiskt.
Jag känner att jag är på väg ner i helvetet, och det värsta är?
Att jag gillar vägen dit...