Några tankar om förhållande

En av mina bästa vänner har så gott som skaffat sig en flickvän. Han förnekar att det är en flickvän, men det är bara en definitionsfråga. Han har flickvän helt enkelt, enligt mig iallalfall.
Jag har tidigare jämställt ett förhållande som att varje dag dra åt slipsen lite, lite hårdare. Tills en dag då den stryper dig helt och det svartnar för ögonen.
Vissa dagar vill man bara knyta slipsen om dörrhandtaget, sjunka ner, skynda på processen. Kanske fatta staken i ena handen för ett sista desperat försök till njutning innan det svartnar.

För ett tag sedan berättade jag om min syn på förhållande för en tjejkompis, hon frågade då mig: "Tycker du verkligen så här, eller hade du bara otur med kärleken sist?"

Jag tror det är en kombination av de båda. Jag tycker att förhållande är otroligt krävande och energitagande. I allra högsta grad ett dåligt förhållande.
Hela jävla tiden går man runt i sin värld med en klump i magen, alltid är något som oroar dig. "Varför avslutade hon sitt sms sådär?", "Varför gjorde hon så imorse?".

Ett råd har jag dock mitt i allt detta kaos för att undvika ovannämnda tankar. Förutsätt aldrig att det är något fel. Förutsätt istället att allt är bra om inget annat har sagt eller gjorts. Utgå ifrån det så kanske man överlever. Kanske. Troligtvis inte.

När jag träffade A. så gjorde en av min bästa vänner det mesta för att vi inte skulle bli ett par. Detta pga egoistiska skäl. Han och jag gjorde så mycket tillsammans att han inte ville mista det. För oavsett vad du säger så förändras du i ett förhållande. Av naturliga skäl har du inte lika mycket tid till vännerna. Du har inte samma behov att gå ut och supa skallen av dig 2-3 dagar i veckan.

Nu är jag den vännen. Vännen som inte vill att min bästa vän ska skaffa flickvän. Det är av samma egoistiska skäl. Han och jag gör allt tillsammans. Han är precis lika spontann som jag. Aldrig rädd för att prova något nytt. Aldrig för snål för att göra något spontant och oväntat. Vi har samma synsätt på livet.
Skaffar han flickvän försvinner mycket av det här. Det vet jag. Jag har själv stått på andra sidan.

Förhållanden bryter ner, de stärker aldrig dig, aldrig.
Ändå kan jag inte hjälpa att sakna någon då och då.
Är det en sådan tanke som räknas som destruktiv?