Solen skiner i all sin glans denna måndag. Själv sitter jag fast på jobbet, i en varm, kvav lokal utan AC med efterblivna danskar. Tjocka små jävla as.
En utgång idag kanske hade kunnat rädda dagen från total misär?
I morse hade jag precis slagt mig ner på tåget, pluggat i iPoden, läste en god bok och sträckte ut benen lite skönt. Då ser jag i ögonvrån hur någon kommer och ska slå sig ner mittemot mig, vilket innebär att jag inte längre kan sträcka på mina ben. Jag drar in mina ben och slänger snabbt upp en irriterad blick.
När min blick når målet försvinner den blixtsnabbt.
Framför mig sätter sig en underbart söt liten varelse. Jag byter snabbt till ett stort leende och tittar välmenade på henne.
Hon går snabbt från en lite förskräckt blick till ett underbart leende.
Jag räddade situationen på en instinkt. Tack och lov.
En fin episod en måndag som denna.
På måndagar jobbar jag inte eftesom det då finns så mycket att läsa som skrivits under helgen. Snart lunch och jag har inte kommit till hälften av mina standards sidor än. Eftermiddagen är räddad!
Så fort som jag känner extrem tristess och vill fly från detta helvete till arbetsplats så fattar jag pennan på mitt skrivbord, placerar den på mitt block som ligger framför tangentbordet och skriver med stora bokstäver namnet på min nya arbetsplats. Det hjälper. Då tänker jag framåt istället. Arbetsterapi kan vi kalla det.
Det är också det som förmodligen räddad mina danska efterblivna kollegor från att få en vattenflaska i huvudet ett flertal gånger. Terapi!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar