De ser oss rida, de ser oss idka samlag. The show is on!

Trots att det var ett tag sedan jag uppdaterade sidan så har det faktiskt inte hänt något vidare spektakulärt. Jag går lite upp och ner har jag märkt. Saknar A. mer än jag vill erkänna. Eller så är det själv saken med att sakna någon att ha nära, tror att det kan vara mer så. Men jag kan ändå inte släppa henne. Länge sedan vi hade någon kontakt nu. Vill faktiskt inte veta hur hon har det. Vill inte veta hur min älskade hund har det. Jag har det bättre själv, det intalar jag mig. Me jag vet inte, det är mer frihet, men också mer ensamhet. Vilket är bäst? Frihet eller tvåsamhet? Jag intalar mig frihet. Midsommar är ännu inte bestämt, villa uppåt landet eller Prag, vet inte varför jag har fastnat för Prag. Vill ha det til att det är en vacker gammal stad, ser mig själv sitta på något café och dricka kaffe och bara fundera över framtiden. Ser mig själv på någon uteservering med ett glas champange eller en flaska. Vi får väl se. Spontanitet är en dygd kom ihåg detta.
Väntar på svar från koncernen med trainee-programmet, tror vi 2 eller 3 kvar nu. Skulle jag inte få det så känner jag ändå att det ska bli otroligt roligt att gå till universitetet i höst. Är verkligen sugen på att plugga (ser nu mig själv läsa detta om 2 år och undra hur i helvete jag tänkte när jag skrev detta). Jag intalar mig själv att jag måste vara ensam för att fokusera på mig själv och min karriär, men det hindrar inte från att Lilla Fröken kommer förbi 1 eller 2 ggr i veckan.
Jag har ju ny lägenhet, har inte hunnit skaffa gardiner eller persienner än, mitt under akten igår när hon rider mig utbrister hon: "jag tror vi är upptäckta!!!". Jag bryr mig inte utan säger lugnt "ähh, skit idet, fortsätt du så bjuder vi på företsällningen". Vet inte om det verkligen var så att det var någon som titta och bryr mig inteheller, tvärtom är det ju tändande. Kanske kan börja ta betalt för en föreställning?